LinaTherese

Gårdagen var utan tvekan det värsta jag vart med om sedan jag flyttade till Frankrike. Eller ja, sjävla dagen var ju bra men när middagen var uppäten och barnen lämnat bordet så bröt helvetet loss i skepnaden av min värdmamma. 

Hon undrade hur jag tänkte i och med att jag tog emot en gratis cykel från grannarna efter det att den de köpte till mig blev stulen i söndags.

Hon angåg att jag betedde mig omoget då jag uppenbarligen inte tänkte på hur det här med cykeln skulle påverka deras relation med grannarna. OCH jag visste att hon skulle ta upp det här och lägga sig i, och då hade jag tänkt att ''Fan, heller! Det här med cykeln är mellan Mig och grannarna och hon ska hålla sig utanför detta.''. 

Det tyckte inte hon. För ''vad händer om den här cykeln blir snodd? Då står vi i skuld till grannarna!''. Men grejen är den att grannarna sa till mig att de inte bryr sig om den blir stulen då det är en skitcykel och de blir glada för lite extra plats i garaget. 

Hon skulle imorgon, lördag, ta ett snack med grannarna om detta! Hon tog även upp the fact att det inte är första gången jag pajar deras materiella saker. Som att jag repade hennes nya bil med min och att grinden ut mot gatan blev påkörd av mannen som var här med bränsle... Såklart under mitt ''skift'' = mitt ansvar.

Grinden delar vi med grannarna och vi skulle betala en del av reparationen men ''eftersom vi har ont om pengar nu i och med det nya huset så hade vi inte råd att betala till dem, så nu får vi skämmas för det!'' 

Och ''Vi kan inte hela tiden gå runt och skylla på au pairen. ''Det var au pairen som kvaddade grinden, och au pairen som fick cykeln snodd!'',''.

 

Hon har alltså inte sagt ett ord till mig om det här med bilen eller grinden, men igår så kom allt på en gång. Tack för det!

Min värdmamma tyckte också att jag reagerade konstigt på det hon sa till mig, och att jag måste sluta vara så drömmande och vara mer uppmärksam. Och att det säkert var därför som cykeln blev snodd, för att jag antagligen glömt att låsa den mitt i mitt drömmande...

Och att de inte ens hade köpt den här cykeln om det inte vore för mig, då de inte behövde en cykel och just nu har ont om pengar. Och att nu är 1500 spänn i sjön, och att jag inte ens bett om ursäkt till min värdpappa för att den blev snodd då han så snällt köpt och hämtat hem den till mig.

Det roliga är att jag kom till henne för några månader sedan och sa att jag funderade på att köpa en cykel. Då flikade hon in med att de tänkte också på att köpa en som vi alla kan dela på. PLUS att jag vet att cykeln inte alls kostade 1500, utan 900. Snacka om att försöka få mig att känna mig skyldig!

 

DET HÄR VAR DROPPEN!

Jag har aldrig haft något emot min värdfamilj och aldrig velat åka hem på grund av dom. Däremot så har jag ibland velat åka hem pga. hemlängtan osv. Men NU, nu är det fan både och!

Nu ger jag upp.

Jag pratade idag med mamma och vi gjorde upp en plan.

 

Jag har några dagar ledigt under barnens lov, så 18-21 april åker jag till Malmö, då jag behöver komma härifrån, måste ha luft.

Därefter åker jag tillbaka hit, säger att jag fått ett jobb i Sverige som jag måste börja i juni men att det krävs en veckas upplärning innan. Så jag använder då min redan bokade biljett till Malmö den 21 maj och flyttar hem. Tack och hej!

 

Det enda som får mig att inte åka härifrån bums är för att jag bryr mig om dem och vet vilket skit de skulle få om jag bara drog. Dessutom så har jag inte råd att hamna i bråk med dem, då jag verkligeeeen behöver min värdmamma som min referens, då jag inte har några andra då det alltid skitit sig med jobb/praktik för mig.

 

När vi hade våran lilla diskussion igår kväll så satt jag med tårar i ögonen och såfort jag stängde in mig på mitt rum så brast jag ut i störtböl, och grät mig sedan till sömns. Fyfan...

 

Jag har heller aldrig känt mig så ensam, hade ingen att ringa att gråta ut hos (nej, mamma, du räknas inte!).

För nu har jag tydligen förlorat Kevin också. Han är gone, gone, gone forever, tror jag!

Han tycker att jag har förolämpat honom genom att kalla honom för bitch, vilket han kan upplevas som ibland. Speciellt när jag skriver till honom och vill ha tröst och stöttning inom främst jobbet så trycker han ner mig ännu mer och säger i princip att det är mig det är fel på och inte barnen etc... 

Jag är van vid att bli nedtryckt och inte stå upp för mig själv även när jag dör inombords, men nu när jag för en gångs skull gör det då jag är trött på att bli sårad, så resulterar det ju uppenbarligen bara i skit.

 

ALLT ÄR SKIT NUUUUUU!

 

Fruktar för att berätta för familjen i april, men längtar såååå.

Vill bara hem.