If I can make it here, I can make it anywhere
I tisdags morse så sa jag till min host dad att min bensinmätare hade pipit och att jag nu var inne på reserven. Han sa "okej, jag fixar det i helgen!". För det är det han gör. Tankar bilen.
Hela veckan så har jag sagt till Kevin hur orolig jag är för att få motorstopp.
Självklart hände det. Idag. När jag hämtat barnen, och står vid det värsta rödljuset i Maisons-Laffitte.
Mitt i vägen. Soppatorsk.
På med blinkljusen och panika. Ringde Kevin det första jag gjorde och skrek lite smått. Ringde mamma. Värdpappa och värdmamma. Pappan är inte till så stor hjälp har jag upptäckt. Lite tafatt.
Stod där mitt i vägen med tutande bilar runt mig, när plötsligt... En riddare på en vit springare (bil) stannade på trottoaren och hjälpte mig. Han bad andra bilar stanna och sedan puttade han medan jag styrde. Fyfan, vilken pärla! Tackade tusen gånger om.
Jag var så i chock att jag typ skakade! Så hemskt och pinsamt detta var.
Parkerade sedan bilen lite smått på en busshållsplats. Sedan kom Kevin dit (med sitt au pair-barn också) och hjälpte mig. Han gick in till en bar där de inte var så hjälpsamma men han skrev en lapp som jag lade i rutan på bilen. Om att jag har motorstopp och hämtar bilen senare + mitt nummer.
Astrid grät igenom hela detta vilket inte var så kul. Och jag grät med, i panik, men bara på insidan.
Sedan tog vi vårat pick och pack och tog bussen hem.
Detta har varit min mardröm ända sedan jag fick körkort för 3 år sedan. Att få motorstopp. But I did it! I ett främmande land t.o.m.
If I can make it here, I can make it anywhere!
